Att det spelas metal i lilla salen är inget nytt och helt naturligt på många sätt, men är det någon gång musik av den här tyngden ska ta plats i den stora salen är det när Cult of Luna kommer på besök.
Umeåbandet, med norrbottniska förgreningar, ger mer än en metalkonsert – det är ett skådespel. I rollen som vrålande härförare utgör sångaren Johannes Persson en klassisk gestaltning med sin gutturala hardcoreskolade sång. Och som den mystiske Vidstige, som bara lyfter håret från gitarren när han ska sätta pilen i huvudet på fienden, syns Fredrik Kihlberg,
Varje låt blir en ny kortfilm som gärna ligger över tio minuter. Huvudrollsinnehavarna tar oss från anslag och presentation, via fördjupning och konfliktupptrappning, till upplösning och avtoning. Jag får nästan svårt att veta om jag ska recensera musiken eller bilderna som målas upp i mitt huvud.
Det kanske inte är värt en Oscar – men jag ser potential till kommande cultklassiker.
Bara att få chansen att se två trumset uppställda bredvid varandra, rustade för en kollision men samkörda likt ett järnverksmaskineri från Mordor, är värt att betala pengar för. Och en fullgod anledning att sätta sig ner i fåtöljerna och försvinna in i mörkret. Dessutom finns det hur många gitarrister som helst på scenen.
På tal om mörker. Den dramatiska och stundtals vackra ljudbilden textas med sång som får mig att darra av oro och känslan av att bevittna början på jordens slutskede. Ska vår planet gå under är det rimligt att Cult of Luna utgör soundtrack.
Men hur fängslande det än må vara börjar benen vagga fram och tillbaka då kvällens BPM, (head)bangs per minute, blir lågt. Långa låtar och inåtvända musiker kan lika gärna få publiken att sväva iväg i andra tankar som att fängsla åskådarna. Det finns stunder där jag glömmer bort att fokusera och moshpiten är lika nära till hands i publiken som den var under Sanna Nielsens show kvällen innan.
Ljudlandskapet går i ett och Cult of Luna skiter fullständigt i både mellansnack och applåder, vilket är förståeligt med tanke på hur dålig respons de får när de väl ges utrymme.
Samtidigt är det dalarna som får topparna att bli så otroligt starka. När de svenska mästarna i motljus, som bara syns som gestalter på scenen, kliver av scenen är det framförallt crescendon jag minns.
I sammanhanget blir Skellefteåbandet Blodet och This Gift Is A Curse med Piteås Johan Nordlund tråkig reklam och halvskrämmande trailers innan föreställningen startar på allvar. Visst blir jag sugen på att se mer av dem i framtiden, men i efterhand är det inte deras musik jag springer och köper i kiosken. Ty den här kvällen är Cult of Lunas.
Och makten. Och härligheten. I evighet – så länge det varar.
Recension
Cult of Luna (support This Gift Is A Curse och Blodet).
Kulturens hus, lördag 19.00
Längd: 90 minuter plus support.
Publik: Uppskattningsvis cirka 150 personer, typ.
Bäst: Efterlängtade explosioner efter minuter av upptrappning.
Sämst: Ledan. Och de gånger Johannes Persson lämnar över mikrofonen till gitarristen Fredrik Kihlberg.
Betyg: 3
