När jag satte mig i konsertsalen hade jag ett enda krav på det som skulle visas. En föreställning som baseras på Simon and Garfunkel, deras artistskap och deras förhållande till varandra kräver egentligen bara en sak; Ljuv, mild och pricksäker stämsång. Ribban är onekligen hög, vi snackar Simon and Garfunkel, men rösterna måste vara vackra, nästan lika vackra som originalen. Utan vackra röster blir det hela poänglöst.
Sen börjar föreställningen och jag får hålla tyst. Stämmorna sitter, såklart gör de det. Låt efter låt spelas och i mellansnacket målas 60-talet upp. Bilder och videoklipp på Kennedy, Vietnam, hippies och månlandningen projiceras förbi i bakgrunden. Jag blir nostalgisk till något jag aldrig varit med om.
Det akustiska gitarrspelet är modest och aldrig mer än det behöver vara. Skådespeleriet likaså; det håller sig genomgående från att bli överdramatiskt eller larvigt. Engelsmännen tolkar rollerna på ett enkelt och värdigt sätt, och låter sångrösterna stå för själva magin.
Innan pausen får vi höra låtar ur de tre första albumen. Det är bra, proffsigt, stabilt, sällan mer än så. Det finns ett par rätt ointressanta tolkningar på de mer rockiga låtarna, t.ex. "Somewhere They Can't Find Me" där jag helst vill vidare till annat.
Sen händer något fantastiskt. I föreställningens andra del blir bandet lekfullt och tar ut svängarna. Bandet består av en gitarrist, en basist och trummor men de fyller hela rummet som en orkester. Sångarna smittas av energin, och tillsammans gör de en klassiker som "America" till sin egen. Vågar jag påstå att den blev bättre än originalet?
Adam Dickinsons tolkning av Paul Simon är helt klart bra, men när han sjunger solo i till exempel "Kathys Song", då bryts illusionen. På scen står en man som tolkar Paul Simon, inte Paul Simon själv.
Kvällens stjärna är Kingsley Judd som spelar Art Garfunkel. Han trollbinder publiken fullständigt. Det är så likt att det nästan blir kusligt. När Judd ensam tar ton i "Scarborough Fair" är det som om trumhinnorna smälter. Applåderna efteråt är våldsamma och jag är inte den enda som snyftar.
Uppsättningen är så proffsig på alla sätt och vis; Musikerna. Den intressant berättade historian. De subtila rösteffekterna, som det lätta ekot på sångarnas himmelska körsång i "The Only Living Boy In New York". Det är så fint att vi här uppe faktiskt kan få ta del av denna höga nivå av showmanskap, att det letar sig hela vägen upp till Luleå.
Var det som att faktiskt se och höra Simon and Garfunkel spela? Ja, ibland var det just så, och det måste kallas för lyckat.
Recension
”Simon and Garfunkel story”
Kulturens hus, lördag 19.30
Längd: 2 timmar och 40 minuter, inklusive paus.
Publik: Smockat och glatt.
Bäst: "Bridge Over Troubled Waters" i slutet. Inget annat än perfektion.
Sämst: De generiska rock´n´roll-låtarna som inte riktigt lyfter.
Betyg: 4
