”Den tunna isen” är en jagbok, somliga skulle säker säga nyckelroman men säkrad genom en fiktion på gränsen till det rent dokumenterande. Autofiktionen osäkrar dock sanningsanspråken och känns helt onödig när det handlar om något så klassiskt som en kärleksberättelse. Vem skulle, i källkritisk nit, hävda att hon har fel i sina känslor?

Afrodite stiger en dag naken ur vågorna ute i skärgården där den feministiska kursgården ligger, hon heter Nicki och därefter är ingenting sig likt i Lena Einhorns liv. Kärleken till Nicki ändrar på allt, vrider om världen och huvudet och banden till andra människor tillika. Enda problemet är att det inte är särskilt intressant. Passionen är nog brännande, men också femhundrasidigt omständlig, ja pratig helt enkelt. Så är det ofta med autofiktionen, Knausgaard är inte precis känd för sin stenstil, men han förmår å andra sidan dra den längre än kanske någon samtida, just till de trakter där det verkligen börjar göra ont med liv och kärlekar.

Här är istället de stora känslorna fond till allt annat som händer i Lena Einhorns kulturella livsgärning, böcker, filmer, möten och familjeträffar. Utvidgad arbetsdagbok med bärande kärleksinslag, mycket lättsmält stil. Ett händelserikt liv, föräldrar som är dörren till Förintelsens onda avgrund, barndomsminnen, många känsloredogörelser, noggrann redovisning.

Och kanske är det i redovisningens prudentlighet problemet finns. Eftersom den lugnt framflytande prosan avlägger rapport om den omöjliga och flammande kärleken till Nicki, dess ofrånkomliga undergång, dess stora anspråk, ipso facto. Men i detta nedtonade flöde får allt liksom samma färg och smak, blir terapeutiskt och katalogartat avlagt och trots alla intima förtroenden blir aldrig texten omtumlande som kärleken en gång måste ha varit.

Men det är troligen ett omöjligt krav, och var förmodligen aldrig avsikten.