Den senaste tidens utveckling för lärare i den svenska skola är oroväckande. Arbetsbelastningen ökar och lönepåslagen har varit blygsamma. Trots att lärarlönerna haft en positiv utveckling de senaste åren, har vi endast sett en återhämtning, inte uppvärdering av läraryrket. Om den positiva löneutvecklingen nu avstannar, kommer vi aldrig kunna lösa lärarbristen.

Sverige är ganska ensamt i sitt slag att ha fått kritik från OECD för att lärarlönerna varit för låga. Detta efter att OECD fick utvärdera den svenska skolan efter det rekordlåga PISA- resultatet år 2012. Enligt OECD hade länder med goda skolresultat högre lärarlöner än Sverige. Att lyfta lärarkåren lönemässigt var därmed helt centralt.

 

I dag, ett halvt decennium senare och efter att staten tagit större ansvar för lärarlönerna, ligger ingångslönen för en högstadielärare i Sverige en bit över genomsnittet i OECD. Däremot är löneutvecklingen fortsatt mycket sämre jämfört med andra OECD-länder. Mer behöver göras, ingen enskild åtgärd eller punktinsats kan rätta till decennier av försummelse. Uppvärderingen av läraryrket måste fortsätta under lång tid.

Därför är det oroande att kommunernas kassakistor nu ekar tomma. Detta är uppenbart när man granskar löneutvecklingen bland Lärarnas Riksförbunds medlemmar år 2019. Utfallet är faktiskt det sämsta sedan 2012. Av de 160 kommuner som rapporterat in lönerna ligger Sveriges rikaste kommun, sett till kommuninvånarnas ekonomi, Danderyd på jumboplatsen. Där ger man lärarna och vägledarna ynka 1,67 procent i lönepåslag. Vilken ekonomisk kris som kommunen än hamnat i så är det ett riktigt skamligt utfall. 

 

Men det finns också föredömliga exempel. Det högsta utfallet ser vi i Trosa som för andra året i rad valt att satsa på sina lärare. Där får förbundets medlemmar en löneökning på 4,4 procent i snitt. Det är sådana siffror som vi skulle behöva se i hela landet. Det är där alla behöver hamna om vi på allvar ska bekämpa lärarbristen.

Sett till hela riket så ligger löneökningarna för Lärarnas Riksförbunds medlemmar i genomsnitt på 2,6 procent. Här i Luleå kommun ser vi att löneutvecklingen är 3,1 procent, vilket är alltför lågt om kommunen ska kunna behålla och locka till sig legitimerade lärare.

 

Lönen är inte allt, att komma till rätta med en ohållbar arbetsbelastning är också en ödesfråga. Men lönen är en betydelsefull faktor. Lärare måste få en livslön som gör det mödan värt att utbilda sig till lärare. Trosa-exemplet visar att det finns kommuner som, förmår att prioritera skolan och satsa på lärarna. Av allt att döma kommer det nu mer pengar från staten till kommunerna 2020. Dessa måste satsas på skolan och lärarkåren. Alla Sveriges elever har rätt till legitimerade lärare. Samtliga kommuner måste ta detta ansvar 2020. Endast så kan vi mota lärarbristen. 

 

Åsa Fahlén, ordförande, Lärarnas Riksförbund

Ingela Hörnell, ordförande Luleå kommunförening, Lärarnas Riksförbund