Vattenkraften från Jokkmokk har över åren tillfört statskassan mer än 300 miljarder kronor. Kommunen är landets rikaste på vattenkraft – och samtidigt en av landets fattigaste ekonomiskt. Vart tar inkomsterna vägen och vem har ansvaret för den dåliga ekonomin? Staten eller lokalbygden?

Debatten i Facebook-gruppen Jokkmokkupproret visar den pågående utarmningen. “Som alla vet så är det köpstopp i Jokkmokks kommun. Alla är ålagda att spara. Tjänster försvinner. Pengarna är slut. Budgeterat underskott på flera miljoner kronor måste täckas in via drastiska sparåtgärder”.

 

Vart tog löftena vägen om det välstånd som staten utlovade? Kungliga Vattenfallsstyrelsen gav år 1957 skriftligen bygden löften om god, stadigvarande ekonomi genom avkastningen från kraftverken. I utbyte fick staten rätten att ”låna” vattenflödet på maximalt cirka 400 kubikmeter per sekund från Lilla Lule älv till elproduktion. Win-Win för alla parter. Torrläggning av älven nämndes aldrig. 

 

Markägare Larsson längs älven skrev 1979 brev till Vattenfall om att inget sagts älvfårans torrläggning.

Inget gehör trots decennier av krav från bygden på lite vattenflöde, så kallad miljötappning nedströms Letsi. Den anlitade advokaten förutsåg att en process mot Vattenfall skulle bli alltför lång och kostsam, Larsson avråddes från att inleda en process mot ekonomiskt starka statliga Vattenfall.

 

Vattenfalls bristande miljöhänsyn, och Letsi torrfåra i Lilla Lule älv, är ett ouppklarat löftesbrott. Enligt avtalet fick upplåtarna behålla rätten till båtplatser och fiske. Statens löften innebar att Jokkmokks kommun på sträckan från Letsi kraftverk i Lilla Lule älv förbi byarna Bäckmark, Padjerim, Mo, Vuollerim fram till mötet vid Stora Lule älv skulle kunna vidareutveckla arbetstillfällen och den redan påbörjade natur- och fisketurismen, matförädling, trivsel et cetera. Resultatet blev det motsatta när det som kallas för Europas längsta torrfåra anlades. 

 

Staten anför stötande att det vore ministerstyre om regeringen påverkar Vattenfalls verksamhet. Trots att Vattenfall ägs av staten, med bolagsstyrning via Näringsdepartementet. Trots att staten måste följa EU:s Vattendirektiv och Miljöbalken. Det är dessutom regeringen som lagt fram, och riksdagen som beslutat, en ny vattenlagstiftning som går emot Vattendirektivet.

 

På Vattenfalls bolagsstämma 2019 ställde riksdagsman Birger Lahti (V) en fråga om en förstudie på tio kubikmeter per sekund i Letsi torrfåra. Frågan förblev obesvarad. Tre dagar senare återkom Vattenfall i mejl att det åvilar Vattenfalls ägare staten att ta ställning. 

Vi 1930-talister fick lära oss hålla givna löften, vilket även borde gälla dagens ansvariga politiker.

Tyvärr väljer regering och riksdag istället att lyssna till vattenkraftsindustrins lobbyister när bygden ställer krav på en neutral förstudie om kostnadseffektiv miljötappning på tio kubikmeter per sekund  i Lilla Lule älv. 

Vi påminner om att EU:s direktiv gäller över Sveriges lagar. Därmed är det ett lagbrott när staten inte följer direktivet och uppdrar åt Vattenfall att pröva möjligheten till minimivattenföring för att minska skadorna.

När tar ni ert ansvar, och när får vi svar från er politiker och ministrar, gällande miljöåtgärder i den pågående katastrofen i Lule älvdal? 

 

Statens svek symboliseras av stoppad ekonomisk avkastning, 17 kilometer torrlagd älvfåra (Europas längsta) i Lilla Lule älv. Den går från Letsi kraftverk förbi byarna till mötet med stora Lule älv. Med kostnadseffektiva medel, ringa energiförlust och positiv effekt på klimatet skulle älvfåran kunna återfå liv och en återskapad blomstrande regional bygdeekonomi. På bilden ovan ses Kurt Lundström (inringad) vandra i torrfåran nedan Letsi kraftverk. 1960 deltog han i sista laxfisket i Vuollerimselet som gav 100 kg på fyra laxar innan Porsi kraftverk stängde älven. 

Kurt Lundström, ordförande Lule Älvdals Serviceorgan, LÄS